Sidor

onsdag 29 september 2010

Longhop Shiraz 2008. Småbarnslivet känns som en ångvält som kör över om och om igen..

Jag hade tänkt skriva om bottennappet på Ålandshavet men varför skriva och framför allt tänka negativt när det kan behövas lite uppmuntran.

Ett aber med att beställa från någon av de annars så excellenta nätbaserade firmorna är att det ofta behövs beställas flertal flaskor för att inte frakten ska skena iväg. Egentligen är det inget problem då det uppmuntrar till utforskning. Jag har märkt att småskaliga importörer, även om sortimentet kanske inte alltid passar mig, verkar ha kvalitet rakt igenom. Jag antar att man inte har "råd" att ta hem sånt som inte säljer. Eller så är det helt enkelt ett handlande som tilltalar mig.

Longhop Shiraz 2008 gav detta:


Doften är varm och fruktpackad med drottningssylt, lite gummi, möjligen ett drag av stimorols vanillalime, men framför allt känns den stor. Eftersom doften, med en hårsmån, inte ramlar över till den jolmiga syltiga sidan blir intrycket mycket, stil typisk och faktiskt riktigt bra.


När jag väl smakar vinet är det första som slår mig, mouthfilling. Här har man extraherat det mesta möjliga från de solvarma Shiraz druvorna, vinet känns nästan trögflytande. Det är kompakt, maffigt med ett söttanslag som på ett mirakulöst sätt håller det sig på rätt sida av syltsidan. Mer, mycket mer av den generösa frukten men i likhet med doften räddas det upp av en ringlande fräsh mintighet och en alkoholhalt (14,5%) som knapt känns utan mer ligger inbäddad i all generös frukt. Avslutet är nästintill utan tanninkänning och eftersmaken är lite för kort för att verkligen bjuda till den åktur som doften och smaken slår an. (87-88p)

Är man nyfiken, eller rent av vet med sig att man gillar stilen tycker jag absolut att man ska prova för det känns både prisvärt och lockande men för egen del blir det passning på flera inköp. Stilen blir lite för övermäktig även om jag måste medge att det är förvånansvärt tillgängligt i all dess prakt.

Tills nästa gång. Två barn är definitivt fler än ett...

lördag 25 september 2010

Montecillo Gran Reserva 2003. Gammalt är det nya..

Plötsligt utan att jag egentligen har märkt hur det gick till ståtar tre välfyllda Gormhyllor i källaren, nog för att det inte är fulllängd men från att ha några flaskor i bokhyllan känns det som en förmögenhet. Precis som sig bör är en signerad Frankrike, en Italien och en Tyskland med lite blandat plock. Eller vänta nu, som sig bör kanske vän av ordning frågar sig? Var är Spanien, Portugal, USA, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och Sydafrika? Bara för att nämna några regioner. Ja, den enklaste förklaringen är väl egentligen att jag inte hunnit dit, den som ligger lite närmare sanningen är en kombination av ekonomi, tid och feghet. Varför plocka fram en okänd flaska när du "vet" att en druva, region, producent eller rent av speciellt vin är SÅ gott. Jo därför att det är spännande, roligt, lärorikt och framför allt gott att hitta nya viner som tilltalar. Jag pläderar detta för i stort sett alla jag träffar, varför ska det vara så svårt att följa sina egna råd.

Jag tänker inte utlysa något i stil med: "För varje bekant flaska jag köper ska jag köpa en obekant", "Ett nytt land varje månad" eller rent av "En ny producent i veckan". Nej, jag nöjer mig med ett stilla konstaterande och glädjer mig åt den Montecillo Gran Reserva 2003 som någorlunda spontant följde med hem och gick ett resolut öppnandes till mötes. Matchningen med pepparrökt lax från det lokala rökeriet var förvånansvärt bra.

Doften är i öppnandet stram med ändå generös, dill och mörkröd något torkad vital frukt samsas i ett trevligt sammansatt uttryck. Även om mina erfarenheter av Rioja är ringa så är det inga tvivel var detta hör hemma, samtidigt som det andas bra mycket mer kvalitet än tidigare provade flaskor. Nice.


Munkänslan är slank men i likhet med doften är den generöst utfyllande med mer mörkröd frukt, läder, choklad och en avslutande bittermanel. Tanninerna är småkorniga och ganska uttorkande. 


Eftersmaken är torr och ganska lång med en solklar association till skalen på vindruvor, läder och dill. (88-89p) 

Inget charmtroll, men det är nog det jag gillar. Allt från den, i mitt tycke, heltraditionella doften till det småbittra och uttorkande läderbitna slutet. Att det dessutom säkerligen vinner på lagring gör det till ett tänkbart merköp, priset är något bättre på havet än hemma.

Fler som nyligen smakat.

Tills nästa gång. Är helt enkelt för trött för att tänka en vettig tanke...

torsdag 23 september 2010

Kronovalls Vinslott Tirage 1999. Imorgon ska vi åka båt..

Lilltjejen, rättelse stortjejen, påpekade tydligt och högljutt att båt är något hon vill åka igen. Sagt och gjort imorgon bär det av med en dagskryssning till pensionärernas paradis, Åland. Har absolut inget emot Åland, däremot kan jag vara utan armbågande seniorer i matkön. Jo det är faktiskt de som är värst.

Några små inköp ska nog kunna hinnas med, även om det känns som att jag har botaniserat klart i årets sortiment på Eckerölinjen. För av någon konstig anledning finner alltid köpdjävulen och spontanitetsängeln ett eller annat sätt att lura på mig både en och två flaskor när tillfälle ges. Har ju för tusan inte hunnit prova varken Mas la Planan eller Polizianon som införskaffades förra gången. Låter det som årets lyxproblem, med all sannolikhet är det så.

I veckan ploppades korken på något som så exotiskt som ett "Svenskt bubbel". Kronovalls Vinslott tirage 1999 är ett mousserande årgångsbubbel buteljerat av Åkesson vin och lagrat i Kronovalls slott. Jag har drucket en flaska tidigare och fann den läskande lättsam och överraskande champagnelik, även om jag då befarade att den var på väg utför. Nu var det dags att se om denna hade överlevt eller om jag helt enkelt hade blivit tjusad av förra tillfällets festliga tillfälle. 

Och, jo först hade jag inte tänkt skriva om denna men efter en dag öppnad i kylskåpet bjöd det svenska bubblet till. 

Doften är blyg med gula äpplen och citrus med en diskret nötig brödton. Smaken är frisk med liten smekande mouse, aningen bitterkrydda och en relativt fyllig munkänsla. Eftersmaken sitter i med äppelskrutt och citrus. En enkel men fullt tillfredsställande upplevelse som blev både ett och två snäpp bättre dag två. (84p)

Det jag gillar bäst är hur vinet håller ihop, det bjuder aldrig på någon stor upplevelse utan är jämnt harmonisk och lättflörtigt och på inget sätt övermoget.
Tills nästa gång. Får se vad som följer med hem i kassen.

Ps. Årgång 2000 finns i BS. Ds

lördag 18 september 2010

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (Barone Ricasoli). Ibland måste man bara få klappa sig själv på axeln..

Städa, tvätta, laga mat, fixande i en allmänn uppryckning för här kommer besöket. I helgen firar vi sonens namngivning, eller rättare sagt så samlas släkt och vänner för att påminnas om varandras existens. Eller ännu rättare sagt, vi påminns om vår existens eftersom vi ligger i allt för vad tyglarna håller i ett försök att uppbåda mat och dryck för fyrtiotalet personer dagen före arbetsdag. Men roligt är det att så många vill komma och fira vår lille son. Tack.

Dagen före doparedagen, eller snarare bara dagen före för något dop blir det inte tal om. Efter flertalet timmar av storkok behöver kocken något i magen. Plock är beställt och fram med något ur källaren. Imorgon bjuds magnum men idag får vi hålla till godo med standardformat. Efter en tidigare provad halva är nog inte standard helt fel.

Efter förra besöket hos Barone Ricasolis Rocca Guicciarda bannade jag mig själv då jag hade uteslutit dekantering. Idag dekanteras vinet men redan ur flaskan bjuds det upp till dans.

En mörk uppenbarelse svävar in med plommon och lite körsbärslikör i en trevligt inbjudande svängom. Efter ett tag bjuds dessutom en förhandsvisning om vad som komma skall i form av målarlåda och basarkryddor. Överlag en stor doft med påtaglig ekbehandling i en publik och tillgänglig stil. Inget som skvallrar om ursprung samtidigt som det inte finns något att bli missnöjd över,  frågan är om inte detta är snäppet vassare än halvflaskan som jag inmundigade för mer än ett år sedan.

Smaken tar vid där doften lämnar, mörk röd frukt, plommon, choklad doppade körsbär. Ett fylligt vin men ändå förvillande slankt tack vare pigga syror. Avslutet är fräsht, uppiggande och utan märkbara tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag med lite choklad, mer frukt men framför allt ek iform av en dillkänning som ingalunda tar över eller blir träigt gammal. Äpplen, jo det finns ett spår av röda äpplen också. (87p) 

Gott, välgjort men aningen, aningen strömlinjeformat och opersonligt. I detta fall kan jag dock inte påstå att det är något negativt även om jag mer än gärna lägger band på mig själv och inväntar ett mognare avtryck. För jag hoppas och tror att detta kan utvecklas både ett och tvåsteg i en inte allt för överskådlig framtid.

Tills nästa gång. Imorgon smäller det, sedan fortgår förhoppningsvis tystnaden...

Ps. Blandade matlagningsbilder.. Ds


onsdag 15 september 2010

Palmer & Co Millésime Brut 2002. Ny vecka, nya möjligheter..

Finns det något härligare än Måndag? Ja möjligen Tisdag eller Onsdag.. Äsch egentligen spelar dagarna mindre roll, det är vad vi gör dem till som räknas. Varför ska helgen ståta med alla lustfyllda attribut, vad är det i vårt leverne som har gjort att vi negligerar de fyra första dagarna i veckan och stenhårt suktar efter de resterande tre? Nu är jag på intet sätt unik, jag likväl som min nästa kastar mig in i helgens vidunderliga värld. Men inte lika handlöst som förr. Kan det bero på min hemmavarande situation där dagarnas namn har kommit att bli sekundär, där istället dagens kvalitet räknas som bra eller dålig huruvida kvällsömn och dagsform är bra eller dålig. Eller är det helt enkelt så att livets sköra tråd har gjort sig påmind och spinner mig längre och längre in i vad som upplevs som dödlighetens nystan? Nåväl lite flärd gör vi oss förtjänta av mer ofta än sällan.

Efter flertalet nitar på halvflaska var det dags för helflaska. Man "kan" ju faktiskt spara skumpa både en och två dagar i kylskåpet och på så sätt blir det njutning i pluralis. En av fåtal årgångsskumpor som finns tillgängliga på de flesta bolag är Palmer & Co Millésime Brut 2002 (nr 7867, 267 kr).

De 50% Pinot Noir, 45% Chardonnay och 5% Pinot Meunier ger först en fruktdriven doft med en antydan till mognad som ger associationer till färsk brie och lite nötter. Vidare kan vi dessutom känna sparris, krutrök, kokos, gula äpplen och stenfrukt. Inte speciellt stor men ändå fyllig och härligt sammansatt.


Inledningsvis attackerar bubblorna munnen men när de lugnar ner sig känns det förhållandevis fylligt, frisk syra med gula äpplen. Efterhand kommer allehanda rotfrukter upp och avslutet har inte ett uns av beskhet. Istället får jag associationer till apelsinsyra i avslutet, ett avslut som verkligen är åt det syrliga slaget. (88p)

Överlag en väldigt trevlig bekantskap. Möjligen att den är i syrligaste laget med lite för attackerade bubblor i dagsläget, lite mer mognad skulle inte skada. I det stora hela är jag mer än nöjd med kvällarnas upplevelser, till skillnad från halvflaskorna som har kommit i min väg bjuder detta på lovande framtidsutsikter samtidigt som det finns nog med attribut för att passa nu.

Tills nästa gång. En dag till sen är det helg...

söndag 12 september 2010

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005. 4 månader, nästan ett år, tänk vad lite tid kan göra..

Vad kom först hönan eller ägget, vinintresset eller det goda vinet därav tvista de lärda. För mig finns en sanning, desto djupare jag dyker desto troligare att jag hittar något värdefullt på botten även om resan dit blir intressant, mödosam och kostsam. Med andra ord, mer pengar, mer tid och framför allt mer engagemang resulterar ofta i bättre upplevelser. Vad som kom först? Om du frågar mig, ägget och det goda vinet..

En av de flaskor som fanns med i inledningen till mitt begynnande intresse som sedermera skulle eskalera är Pio Cesares Langhe Nebbiolo. Ett vin som hyllas av vinskrivande journalister år efter år men som tydligt har tappat mark i de finare salongerna. Varför? Har vinet blivit sämre eller har preferenserna utvecklats, säkert lite av båda. Varför inte ta en titt själv för att bedöma, i källaren ståtar en singulär flaska med modiga fem år på nacken. 

Det här var en mörk uppenbarelse, stor härligt doft med rosor, cholkaddoppade röda bär och en gnutta målarfärg och läder. Inbjudande, ganska praktfull men utan vidare nyanseringar. Känns som attt detta hade kunnat vila något år till. Doften är i dagsläget härligt kraftfull och gör åtminstone inte gör mig besviken.

Smaken är stram med relativt pigg syra, syrliga körsbär, chokladkantad och hyfsat fyllig. Rejält kännbara och uttorkande tanniner som biter tag i slutklämmen och lämnar ett otroligt uppstramande uttorkande avstamp in i eftersmaken som sitter i ett riktigt bra tag med russin, trä, läder och körsbärskärnor.

Med lite tid och värme blir intrycket rundare men tametusan om det inte smyger in en aning bitterhet i avslutet. Strömlinjeformat och fullt acceptabelt blir dagens summering. Sa jag att det var en rejäl fällning i flaskan så dekantering är behövlig. (86p)

Trots min inledande antydan om vidare lagring motsäger det torra och aningen beska avslutet att vinet skulle vinna något på längre tid i ryggläge. När jag tittar tillbaka på mina tidigare upplevelser så var nog vinet på topp vid förra påhällsningen.

Sammanfattningsvis känns det som att dagens 125 kr på SB känns lite väl salt, ungefär som när man köper kolor, korvar eller vad det nu kan vara som skolklasser säljer. Det är tillgängligt och smaken är helt ok men nog finns det bättre valuta för pengarna.

Tills nästa gång. Lillkillen är 4 månader idag, oj vad tiden går fort...

Ps. Idag extraknäcker en "gammal" kamera eftersom minnet förlades i samma stund som jag blev tvåbarnsförälder. Ds.

torsdag 9 september 2010

Raoul Collet Carte Noire Brut. Igår var en sådan dag..

Min kära hälft behövdes muntras upp, således införskaffades allehanda stämningshöjjare. Praliner, champagne och ett paket innehållande lättsamt underhållande text. Behöver jag säga att jag även tog del av praliner och skumpa, ibland är det tacksamt att göra någon lite gladare.

Raoul Collet Carte Noire Brut (nr 7777, 129 kr, 375 ml) innehållande 65% pinot meunier, 25% pinot noir och 10% chardonnay, kan fås i halvflaska i stort sett överallt i vårt avlånga land. Detta kan betyda flera saker men två saker brukar vara säkra, ett: det finns inget som sticker ut och två: det finns inget som är helt fel. 

Just denna halva var åt det rundare hållet, lätt brödighet och aningen musslor och lite stall i det småmogna doftintrycket. En doft som i snälla ordalag kan benämnas subtil och i elaka småsnipig.  

Smaken är frisk, små lättsamma bubblor och en smårund känsla i all frisk frukt även om alla intryck förblir ganska blyga. Det enda som sticker ut är grapebitterheten i slutet som faktiskt inte tippar över och blir för beskt utan håller sig inom det smaksamma. 

Eftersmaken är medellång med citrus där lite mer av skaldjuren tittar fram. (84p)

Sammantaget är det bra på gränsen till riktigt bra. Även om det satt som en smäck denna kväll behövs ingen djupare dykning för att upptäcka en massproducerad lättillgänglig sak. Men faktum kvarstår, det är ändå skumpa..

Tills nästa gång. Så var det helg igen..

måndag 6 september 2010

Roagna Dolcetto d'Alba 2008. Frisk igen, tackar som frågar..

Måndag och stressigt som bara en måndag kan vara. Nog för att jag hinner slänga i mig mat på några minuter men en kvarts lunch är nästan larvigt lite. Å andra sidan vad gör det när lukten har återkommit från de levande döda. I ett rum full av brunstiga tonåringar kanske det dock hade varit att föredragit en viss täppa ändå.

Suget efter något riktigt gott och lukta på efter en smak och doftmässig paus är rikligt stor. Ett sniffarvin som inte gjort mig besviken tidigare är Roagnas Langhe Rosso, men idag känns det inte riktigt rätt. Möjligen en till av de trollbindande Produttorisarna som ju mer jag tänker på saken kommer att bli omöjliga att hålla fingrarna från. Nej nu vet jag, dagen till ära, en 08:ans Dolcetto från först nämnd producent. Dagen till ära? Jo jag gick faktiskt med i deras fanclub idag.

Så med risk för att vara partisk så kommer mina intryck i ett moln av frisk eufori. Nosen är slank och laddad av syra, vinbär, aningen hallon blandar sig med påtaglig ekkänning. Inte alls särskilt generöst utan snarare aningen småtrist. Möjligen att det är något för kallt, tempen i källaren har trots allt sjunkit till stadiga 14 grader 


Smaken är frisk, gott om uppstramande syra, klara vinbärsassociationer och en ganska skön eftersmak som även den präglas av de pigga syrorna och den sjungande vinbärsandan. Mitt i smaken återfinner jag en dos örter som tillsammans med kompletterande vildhallon och lingon måste anses vara de enda nyanser som vinet bjuder på idag. Skulle jag inte veta bättre skulle jag nästan kunna missta mig för en enklare Bourgogne, å andra sidan är ju inte det helt fel heller.. (84p)

Nja, lite besviken är jag nog allt. Nog för att denna sorts vin inte blir en skönt sjungande gestaltning med nyanser i tongångarna men mot 07:an står den sig ganska platt. Senare under kvällen tillkommer en grön örtig ton i doften medan smaken bara blir mer och mer lättgillad. Ett matorienterat vin som inte bjuder upp till nyanseringar men som i likhet med 07:an absolut inte blir trist och intetsägande.

Tills nästa gång. Undrar om jag verkligen är frisk?...

lördag 4 september 2010

Paolo Scavino Barolo 2005. Mögel!..

Ytterliggare ett inlägg som höll på att förpassas till minnenasbank. Inte pågrund av sviktande tid, ork eller lust utan bara för att vinet inte lämnade något nämnvärt avtryck. Tråkigt när det var min första kontakt med den piemontiska manligheten, Barolo.

Har precis härjat lite i källaren och upptäckt en oroväckande sak, mögel. Framförallt så var det flaskorna som var angripna, även om det var den lättflycktiga sorten som går att borsta bort så finns den där. Vad göra nu? Hålla efter så gott det går eller helt sonika strunta i det? Förslag, någon..

Pop'n'pour direkt från källaren, här var det stängt. Efter ett tag dyker solmogna körsbär och jordgubbar upp, aningen målarfärg, italienskt så det förslår men med volymen på lägsta möjliga. Smaken är kärv och krävande med torra rikliga tanniner. Lite beska surkörsbär och även här ganska återhållet. Avslutet är långt med en lyxig trälåda och mera något spritade körsbär.

Med luft och tid kommer lite mer av allt även om det fortfarande känns svårflörtat, en tilltagande starkvinston som möjligen beror på för varm servering. Det som verkligen skvallrar om att det är lite kvalitet är det långa avslutet och den rikligt krävande kärvheten. När kvällen lite mot nattning kan jag fortfarande känna en förnimmelse av rödfrukt trots vällingavsmakning.. (84p)

Men var är magin, var är komplexiteten och det som förmår trollbinda vinintresserade massor i mer än stövelland. Nog för att jag någonstans vet att man ska ge dessa viner tid men nog borde det finnas mer i dagsläget? Tilläggas bör är att vinet dracks från halvflaska. För er som ändå blir nyfikna så finns chansen kvar..

Nästa flaska får vänta lite, hoppas bara att jag kan hitta den trots angripen etikett..

Tills nästa gång. En blick bakåt och en framåt...

onsdag 1 september 2010

På vinfronten intet nytt..

Sitter med en murbräcka som olägligt fastnade någonstans strax efter mina bihålor, en barnsligt krass ekonomik angelägenhet som skulle må bra av en eller två kompletterande civilingenjörslöner och som om det inte var nog så släpptes det inte så mycket roligt i det monolitiska väldet vare sig i septemberlanseringen eller höstsläppet. Stackars pappa, stackars pappa hör jag min äldsta dotter upprepa nästintill i mantra trots att hon sedan några timmar, till sina föräldrars stora lättnad, välkomnats i remsömnens härliga famn. Nej, kom till sak viskar samma ande som tidigare tumlat omkring i cybervärldens överväldigande vinösa skyltfönster.

Nog, till sak. Vad ska ni köpa denna månad? Vad har fått era lystna vinhundsöron att spetsas och krumbuktas i upphetsning? Vad är det som får igång er köplusta och framför allt vad går ni igång på lite extra när det hälls i glaset???

Tills nästa gång. På återseende när sinnena är i sina fulla bruk..