Roagna Dolcetto d'Alba 2009. Överraskningar och gamla bekanta..

Ibland räcker det med ett litet glas

Meen snark, då var vi där igen. Allt hopar sig och till råga på det verkar orken ha gått in i vilomode. Jag gör något oväntat, tar tag i problemen och stökar undan. Varför gjorde jag inte det direkt? Kan vara för att problemen inte blir lika stora då och kan skuffas undan som vardagliga trivialiteter. Nej istället ska här målas faan på väggen och gärna kludda över med lite smådjävlar. Lärdom till nästa gång, knappast. Men nu är det gjort i alla fall.

Igår började jag omfamna min lediga vecka, en företeelse som är lika välförtjänt som uppskattat. Ok, kanske inte så mycket det första nu när jag ändå är hemma större delen av tiden men fortfarande lika uppskattat. Varför inte börja med att ta mig an ett trevligt problem, att det smakas så lite spanskt? Nja inget problem kanske utan möjligen mer av ett frågetecken. Blir som jag konstaterat tidigare, lätt att köra fast i samma hjulspår. Det man gillar, gillar man och varför prova något annat?? Jo för att det är så förbaskat roligt. Så under "lovet" ska jag prova något från den iberiska halvön.

Men först något helt annant. Är inne i något som möjligen skulle kunna kallas ett roagnastim. Kan kanske inte kallas stim när det handlar om två påföljande flaskor men lägg till en pluralis beställning och jag simmar omkring i roagnarosa tankar. Det är något speciellt med härliga, ärliga och "ordentliga" viner som visar var skåpet ska stå. Roagnas dolcetto 07 var ett sådant, 08:an inte lika mycket så nu är det upp till bevis för 09:an.

Ibland vill man ha mer

En stor ung doft fomligen sprutar ur glaset, lite gummiartad med gott om ung småjäsig frukt, vinbär, småsyrliga körsbär och en kryddighet som drar åt salmiak. Det finns även en mörkare botten som ger stuns åt uttrycket. Inte alls som förväntat, för ungyvigt och okomplext vad är detta? Med mer luft vädras de yngsta dragen av gummi och jäst bort och de mörkare dragen stärks. Nu så är vi på plats. uttrycket har övergått i mer rustikt, charmigt och inbjudande manér.


I munnen är det som väntat syrligt, lätt och läskande. Inte så mycket syra utan mera torra uttorkande minimal tanniner. Det finns också en ganska läcker bitterhet tillsammans med en lätt men mörk frukt. Med mer luft och tid blir uttrycket än mer homogent, frukten mörkare och rundare. Saftigt charmig med lite bonnaktighet.


Eftersmaken är småkort med frisk frukt, en liten kärnton men saftigt gött. 87-88

Shit happends with air, eller som i det här fallet, bitarna ramlar på plats med luft och tid. Detta var klart bäst, enligt mig, dag tre. I sällskap med en pecorinotoast satt det som en fläskläpp, sältan och fårtouchen va precis vad detta behövde för att spela in ett öppet smakmål.

Tills nästa gång. Spanskt kommer härnäst, eller kanske inte...