Sidor

lördag 29 december 2012

Las Flors de La Pèira 2008. Goda mellandagar bådar gott inför nytt år..

Tidens tand
Ett tydligt tecken på sin egen ålderdom är att omgivningen, den unga alltså, inte vet vilka filmer man pratar om. Men när det hände filmen med stort M, filmen som visade att man faktiskt kunde filma runt en person med flera kameror och dessutom göra ett skärmregn av diverse tecken som fick fantasin att svindla. Filmen som gjorde att man innerst inne önskade att någon kunde komma fram och be dig välja på två godisar. Jo nog vet ni vilken jag menar? I vilket fall bidrog det säkerligen till att Rob Dougan var vid stadd kassa när han bestämde sig för att börja göra vin. När Matrix landade i mellandagsblickfånget fanns det ingen återvändo, Las Flors de La Pèira 2008 (nr: N/A, kostade 299 kr hösten 2011) i glaset och Neo på skärmen, en riktigt skön kombo skulle det visa sig.

Mörk, djup doft med portvinsvibbar, lite smörkola och vaniljstång. Mustigt, vågat och kniväggsbalanserat på den yttersta randen till svulstigt landar den på fötterna. En härlig, varmblodig sniff med en diskret källarton och ett litet stick alkohol, inget för den ek och frukt farhågade alltså.

I munnen beter det sig aningen annorlunda. Mustig mörk frukt även här men med en piggare svalare ton som väger upp. Ok att det är både aningen runt, extraherat med tydliga vaniljkola inslag men det vilar samtidigt något oförlöst och lovande i all generös internationell drickbarhet. Avslutet biter till en aning med smått kännbar alkohol och en förnimmelse av tanniner. Eftersmaken är lång, mjuk, fruktig med bara en aning körsbärskärnor. (91-92p)

Ibland är det bra underligt, det som först möttes med viss avighet och skepsis övergick ganska fort i en varm, mjuk och öppensinnad omfamning. Där filmen har tappat en aning övertygar vinet desto mer, fast det är klart, skadar inte att man är lite sådär mellandagsmjuk i sinnet.

9 år mellan film och dotter, himmel
Tills nästa gång. 2013, ja jag säger då det...

torsdag 27 december 2012

Slutet i annalkande, god fortsättning.

Vardag, i alla fall i två dagar. Lite andrum för att ladda inför det kommande året. Här kommer lite bildflimmer från 2012 års upplaga av julen. Betoning dryck, mat har jag fått nog av i åtminstone några timmar framöver. Nu ska jag fortsätta njuta av ledigheten och fundera på vad som ska serveras för att fira av det gamla och in det nya.
Såklart


Lite godis till godiset



Julens bubblare
Lambrusco har kommit för att stanna
En annan dag
Bubbel som är obubbligt
Aldrig varit bättre, nu med lite mognad
Slutet gott,
också gott
Tills nästa gång. Gården har förvandlats till ett skeppsvarv och ryggen till ett vrak...

lördag 22 december 2012

Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004. Och med det säger jag GOD jul.

Härlig doft
Vilken doft, snacka om att få en hästspark i lustcentrat  Det formligen skriker nebbiolo, rosor, tryffel, lite tjära, höst och skir vital rödlätt frukt. I munnen beter det sig precis som det ska, lite vresigt, småkärvt och alldeles underbart. Frukten finns där, inte torkad men bra bit från färsk, gott om komplexare hösttoner, båt och annat livsnödvändigt. Sammansmält med en rejäl näve jävlar anamma. Eftersmaken sitter i bra länge med frukt, småtorra vresiga tanniner och tryffelsniffande svin. (91-92p)

Om det finns något att invända mot finns det säkert de som skulle klaga på bristande elegans, ja rent av balans. Men jag ger inte efter för sådana invändningar ikväll, endast en stilla undran. Hur ter sig egentligen nebbiolos riktiga, riktiga toppar, när det finns både en urskön elegans, balans och personlighet?? Med min ekonomi lär det dröja men någon gång ska jag ta reda på hur det kännas att befinna sig i stormens öga. Nu nöjer jag mig gott släntrandes i utkanten för även här är det bäst att hålla i hatten när man har vin som Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 (finns fortfarnade kvar för 250 kr plus frakt hos Carlo Merolli) i glaset.

Ju fler desto bättre
Tills nästa gång. Tåls att upprepas, man kan dricka vin till julbordet...

fredag 21 december 2012

Pepparkaksbollar. Ääntligen ledigt..

Resultat, helt ok
Låtom oss klargöra en av många julsanningar, jag är inget fan av julgodis och julgodis vill verkligen inte bli gjort av mig. Tror ni mig inte, fråga förra årets tredje misslyckade sats fudge eller föregående års knäck som mest var lös gegga eller stenhårt tandkross. Ne, mycket annat kan jag men inte detta. Faast skam den som ger sig, röra ihop saker borde jag väl klara av. För säkerhetsskull tar jag hjälp av äldsta dottern, vid 4 borde hon inte hunnit blivit julgodissabbad.

Efter en snabb koll fastnar vi för Pepparkaksbollar ala Våfflansson, mycket gotta i och likheten med "vanliga" chokladbollar är slående. Bara att röra ihop, ok inte riktigt bara men tillslut kunde vi stoltsera med färdiga bollar. Tack fru och dotter, ni vet hur man får någon att gå från nej till ja.

I med det mesta och rör
i med lite till
Ruuulla





Ok, jag medger. Tog bort några steg varav det bästa var tipset jag fick av frun. Micra smeten lite, rör ihop och ställ ut innan bollmakandet påbörjas.

Tills nästa gång. Idag har jag varit sjörövare, vad har ni varit?...

onsdag 19 december 2012

Doris Blå och Domaine Boudeau Rivesaltes 2010. Nu kan julen komma, i alla fall den lediga delen av den..

Undrar vilken som heter Doris
Kära frun och dotter var på julmarknad, med hem kom ett litet paket med kärlek, ja och så en ost förstås. Stora Lunan Gårdsmejeri är ett litet gårdsmejeri strax utanför Falun. Produktionen är liten, såklart, med fyra fjällkor som bidrar med sitt. Doris Blå har ett tunt lager blåmögel runt sig, eftersom biten är färdigskuren och inplastad antar jag att smaken spridit sig en aning.

Helt makalöst krämig ytterkant, riklig sälta, en touch messmör, lite mild mögel och en krämig smått animalisk eftersmak. Låter smarrigt eller hur? Saken är den att det var riktigt smarrig, mäktig, mustig och sådär småskitig som man kan förvänta sig av en hantverksgjord ost. I kärnan är osten snarast hård, en ytterst märklig skapelse och perfekt när du är sugen på lite lagom mycket mögel, om du kan få tag på den vill säga.

Aldrig hört talas om? Inte jag heller
Till detta passar såklart ett vitt sött men hur är det med ett rött? Domaine Boudeau Rivesaltes Grenat Sur Grains 2010 (köpt hos der Wein Weber för en hundring exkl frakt) är också en lite småudda varelse. Vin doux naturel, vilket kort, om jag fattat rätt, innebär att man tillsätter en liten del ren sprit i jäsningen vilket medför att det blir en del socker kvar när jästen jäst klart. Därav ett sött vitt, eller som i det här fallet, rött alternativ.

Maken till användbart dessertaktigt vin får man leta efter, ännu ett glöggalternativ för oss få som tycker att det är en styggelse. Doften är fruktig fräsh med bara aningen torkade drag. I munnen är det fyllig, ganska extraherat med ett skönt tryck, tydliga portvinsvibbar fast utan allt för tung alkohol och fruktsötma. Balanserat absolut, lätt kanske är att ta i, men inte är det långt ifrån. Varken särskilt komplext eller komplicerat i dagsläget, bara riktigt bra sällskapsdricka och smaksällskap till allt från smakrik ost till chokladinnehållande saker.

Gick lika bra att skära med pepparkaka
Gick alldeles utmärkt ihop med den krämiga, smakrika och salt osten. För att riktigt gotta mig i julstämning stoppar jag ner några peppisar också, vilket såklart inte gjorde saken sämre.

Tills nästa gång. Bara fem dar kvar, sen kan man slappna av...

lördag 15 december 2012

Mumm, Mata Grande vs Champagne. Pumpen, pumpar som den ska..

Skumpa o praliner
Inspirerad av Ost-Fredde, för ni har väl läst hans eminenta påbörjade genomgång av Champagne och ost, om inte är det bara att gört. Eftersom det är dumt att ge sig på mästaren i hans egen sport tar jag en lätt vänstersväng, Champagne och choklad. Husfavoriten Mata Grande från Gefle Chocolaterie mot uppstickaren Champagne och mitt i smeten klämmer jag in den oprövade Champagnen Mumm Cordon Rouge (varuprov, nr 7543, 339 kr), och nej det blir ingen följetång i bästa copycatstil, har tyvärr varken uthållighet, plånbok eller nerver för det.

Först skumpa
60% Pinot, 30% Chardonnay och 10% Meunier kommer i en lätt, frisk, aningen brödig doft med orange citrus, gula äpplen och lite skaldjur. I munnen är det åt det medelfylliga hållet, frukten är mer gul än grön, ganska mogen, lite bröd/nötter och en avslutande uppstramande pikant beska. Helheten känns bekväm, välkomnande med en betryggande tyngd. Eftersmaken är bra lång, smakfullt stram, fruktig med stenigare mineralkänsla och brödighet. (87-88p)

Sammantaget väldigt gott i en fylligare, mognare och matigare stil. Inte alls tung utan snarare fylligt följsam. En ytterst trevlig ny bekantskap, ska bli intressant att se hur det funkar till det söta.

sedan tillsammans
Mata Grandens fylliga mörka choklad blandar sig väl med den fylligare champagnen, de små söta friskare kornen möter syra och frukt på ett angenämt sätt. Riktigt gott även om helheten knappt blir bättre än delarna, inget dåligt betyg och helt klart kvällens bäst möte i munnen.

och igen
Champagnenpralinerna är en helt annan skapelse, lätt, fruktiga med en krämig vit kärna blir de som en enda mjuk omfamning, till drickat blir det dock ingen sensation. Känns som att drycken faktiskt är lite för tung för att bära upp den lättare pralinen. Istället blir de som ett gammalt välbekant par på styrdansen, sansat, bra men ingen riktig svängom.

Även Champagne kan behöva kläder på vintern 
Jaha ja, den riktiga kärleken uteblev, men vadå? Sämre kan man ha det en kväll när barnen somnat. Ja just, om ni vill ha den röda termorocken till flaskan kan det vara på sin plats att beställa. Tror faktiskt att det får lov att bli någon flaska till, inte för den prydliga klädseln eller tillhörande nyckelring!?!, utan för det högst angenäma innehållet. Lär nog bli några till praliner också, fast det är en helt annan historia.

Tills nästa gång. Det är alltså så här värme känns...

Pst. Personligen hade jag föredragit ett något lägre pris istället för den flådiga förpackningen, men man kan inte få allt.

torsdag 13 december 2012

Fonseca Guimaraens Vintage Port 1995. Tack o lov för kompetenta hantverkare..

Dadlarna kan med fördel ligga på kakan
Varför krångla till det? Borde upprepas oftare för ibland är det för enkelt. Släng fram några peppisar, skär grova, och nu snackar vi barkbitstjocka, bitar Västerbotten, om du vill krångla till det kan du dessutom strössla fram några färska dadlar, ja inte den där semitorkade sorten utan färskt ska det vara. Dra korken ur systemets få/enda!?! tillgänglig Vintage Port med lite ålder och voilà. Dagens kombo är serverad.

Mera Port
Fonseca Guimaraens Vintage Port 1995 (nr 8001, 329 kr) är en härligt sammansatt sak, inte på något sätt gammal utan här har tidens tand slipat ner beståndsdelarna till en enda skön, mjuk omfamning av mörka lena bär, orientaliska kryddor, lite nötter, fikon och ett avslutande sting av alkohol som sedan mynnar ut en i halvlång, småstram eftersmak. Det den saknar i komplexitet tar den igen i pur drickglädje och tillgänglighet. Inget svårt, inget konstlat utan bara harmoniskt, smuttvänligt starkvin. Varför inte byta ut glöggen mot detta? Om fler skulle göra det så kanske, kanske vi skulle få fler halvmogna starkvinsalternativ på våra hyllor.  

Funkar även med stilton har jag hört
Tills nästa gång. Om det inte framgått, så nej, är ingen fan av glögg...

söndag 9 december 2012

Ojai Syrah 2009 med baconparmesanröra på Vilmas knäcke. 16 grader inomhus är inte ok..

Kvällsmys
Kvällsfika, vardag som helg, har kommit att bli en helig stund här hemma. På dagarna är det fullt upp med att serva, fixa och anpassa efter tre små men på kvällen är det bara vi/jag som gäller. Ofta ett glas vin, nästan alltid en ost och om jag inte missat, en korv bit till. De där sista två är ett kapitel för sig, tänka att det ska vara så svårt att hitta en bra bit ost och korv här på landet! Jaja, nu gällde det min första och tyvärr enda rekommenderade flaska syrah från Santa Barbara, tack Frederic för tips. Nästa gång ska jag inte vara lika snål vid köp av Ojai Santa Barbera Syrah 2009 (nr: n/a, kostade 259 kr), för det här var en riktig smakträff.

Santas Syrah
Från den mustiga smått bombastiska syrahdoften, som trots sina tydliga varmblodiga shirazblinkningar  stannar kvar på den svalare sidan. Gott om krydda, mustig mörk fruktkompott och balanserade eneträtoner. Munkänslan är fyllig med bra extraherad frukt, aningen alkohol som skiner igenom men ändå balanserat med en riktigt pigg syra som väger upp. Helheten suger tag i lustcentrat och levererar rikligt ikväll när suget efter fylligt rött formligen rusar i blodet. För även om det är mustigt blir det aldrig vare sig tråkigt eller tungt. Avslutet stramas upp med torra smakfullt småbittra tanniner och mynnar ut i en lång lite småstram eftersmak med både frukt och fat i en smaksam utmanande blandning. Efter någon dag öppnad kommer en mer mogen och homogen gestalt fram. Har dessutom tagit några kliv närmare sina franska kusiner, vete katten om jag inte gillade den bäst nyöppnad, konstigt det där.(90-91p)

Allt annat än korkat med Ojai
Mums, det är alltså i Amerika jag ska leta vidare efter Syrah, ja förutom Rhône, synd bara att prislappen gör det lite svårt för plånboken att gå vare sig på djupet eller bredden over there. Fast Ojai känns lockande, för om det här är insteg, hur smakar då topparna?

Eftersom det blir en hitt i glaset kräver kvällsfikat lite extra omtanke och såklart har jag främst vinet i åtanke vid tillmakning.

Vilken röra
Bacon- o parmesanröra på Vilmas sjufrö

Detta behövs:
Bacon
Parmesan, minst sisådär 20 månader för rondör och milda toner.
Cremé fraîche
Peppar
Björnbärsmarmelad
Kvalitetsknäcke, typ Vilmas.

Klipp bacon tunt och stek knaprigt,  riv parmesan grovt. Rör ihop med lite CF och peppar till en ganska satt massa. Ös på i riklig mängd och toppa med marmelad. En veritabel jubelhitt till vinet, ja till många vin för den delen.

Tills nästa gång. Tur att vi har kamin, annars hade vi gått på pumpen på riktigt...

fredag 7 december 2012

Storvik har kvällsöppet..

Aningen mer folk än en vanlig kväll
Storviksmetropolen har kvällsöppet, en del tält med diverse hem och bortagjort, en del till folk och öppet aningen längre än sedvanligt. Jag och pöjken tog oss en tur ner på byn och kom hem aningen mer mätta än innan.

Svårt med fokus, gick så fort
Först sicksack förbi tomten och tomtemor med godisskålen, nej köttbullar skulle pojken ha, tre smakprov senare var vi överren om att det inte behövs rullas egna om man kan köpa färdiggjorda i den här kalibern. Brovallens kravnöt och fläsk från Dalagrisen, verkar ju som sagt vara en vinnande kombo, för ni har väll provat falukorven av densamme. Halvfabrikat får helt klart en bättre klang när det handlas av ekonära.

Joråsåatt
Sedan ut i kylan igen, ingen tomte i sikte, skönt. Istället fick vi hjälm och framtida vitsord hos den lokala utryckningen som så fint hade ställt ut gubbar och bil för allmän beskådan  Renen var också svår att slita sig från men far hade slagit på korvradarn. En del mjuka av både ren, älg, björn och annat löst skyltades men aningen strömlinjeformat för att locka. Men skam den som ger sig, under sista presenningen gömde sig riktigt go korv. Arnolds delikatesser, gjord i Tyskland, för precisionen förstås, med tryffel och smak av densamme. Gott och här fick jag min ranson av snack och sonen fick sin av korv. Det är en liten kille att sluka korv, vitlök, tryffel och enbär. Skiva efter skiva, tillslut kunde försäljaren sonens namn och jag fick telefonnummer för eventuell påfyllning. Avslutade gjorde vi med lite skönsång från Bro manskör, son och far var mer än nöjd.

Korvkrängare av klass
Tills nästa gång. Mer sånt tack...

måndag 3 december 2012

Herrenhof Pinot 2011 med eller utan köttfärslimpa. Först snö sedan kyla..

Av med hatten för skruvkork
Ibland känns vinvalet förutbestämt. Solsken, köttfärslimpa i ugnen och en kvart över i dagsljus. Bara att stilla nyfikenheten som hade ökat lavinartat sedan Herrenhof White charmade smaklökarna tidigare i veckan. Var det ett lyckodrag eller skulle Herrenhof Pinot 2011 (varuprov, finns hos handlavin.se för 199 kr) vara lika bra? Inte så mycket att fundera över, bara att skruva av och testa. Förresten, skruvkork, hur bra är inte det!

Solsken ute och i glas
En lätt läcker och ytterst bärig doft på en mörkare komplexare grund. Den känns ung och charmig men ändå med balans och inneboende kraft. I munnen är det slankt, med härliga unga bär ackompanjerat av lite tuffare, småkryddiga drag. Ett ytterst välstrukturerat bygge som trots avsaknad av söta runda drag är riktigt följdsamt, nästan inställsamt, balanserat med matorienterad syra. Avslutet snörper upp aningen och i eftersmaken stannar en ung bärighet och en hint av ek kvar riktigt länge. (87-88p)

Aningen kallt, 15-16 grader är perfekt
Ännu en österrikisk fröjd signerat Gottfried Lamprecht. Möjligen inte lika personlig och eget som det förra vita utan mer lättförståelig och tillgänglig. För att inte tala om hur bra det passade med köttfärslimpa, gräddsås, lingon och mos. Skulle säkert kunna lura fram en och annan komplex ton till men varför? Är ju så trevligt lättsippat i dagsläget.

Ett gediget bygge, om jag får säga det själv
Tills nästa gång. Undrar om det är jag eller barnen som tycker att det är roligast att leka i snön?...

Pst. Recept på köttfärslimpa hittade jag här, signerat Nettan Olausson. Liten modifikation bara, aningen större limpor, täck med bacon och innertemp 80-85 grader. Grymt saftigt, milda smaker och en fluffigt fin gräddsås.

fredag 30 november 2012

Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old . Aning mycket snö på en gång..

En pust av värme
Då var det dags igen, tre skottningar and still counting. Hade det inte varit för alla vägsniglar kunde jag nästan glädjas i samma manér som barnen, nu konstaterar jag lättad att allt kvarglömt på gården försvunnit och att jag faktiskt kunde ta mig från punkt a till b och tillbaka trots alla nya fina fyrhjulsdrivna subbar som saknade ratt och gaspedal.

Inget att oroa sig för nu när barnen nattas och jag gömmer mig bakom säsongens slingor och stjärnor. Ikväll kan rygg och huvud allt behöva lite värmande droppar från Barbados. Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old (nr 509, 499 kr) följde med hem någorlunda spontant för någon vecka sedan. Och tur var det.

Nu ska jag låta den djupa, lena och mäkta balanserad doften av kokos, apelsinskal, marsipan och lite målarpyts göra sitt. Och om det inte räcker vet jag att den balanserade småsöta munkänslan med de komplex milda tonerna och det avslutande rivet får sinne och kropp att mjukna. Den aningen korta eftersmaken avhjälps bäst genom att ta en sipp till.
Jag erkänner, tog inte flaskan på utseendet
Tills nästa gång. Pået igen imorn...

torsdag 29 november 2012

Herrenhof Weiss 2011, Le Saucisson Sec o Gruyère. Tänk va lite som behövs..

Ett inspirerade glas
Inspirationen har varit dalande och jobbet tagit allt större tuggor av tid och tanke. Möjligen kan den stundande hysteriska högtiden också ha en påverkan, nästa år ska jag börja planera, strukturera och spara 25:e december, i år alltså. Däremot fick lusten en puff i rätt riktning när jag äntrar hemmet och tre lådor österrikiskt står innanför dörren. Bara att sprätta och prova, släng fram en schyst korv och gammal ost så har du en helkväll. Eller som postkillen så, -det här borde väll ändå räcka fram till jul, han skulle bara veta..

Herrens vin ikväll
Herrenhof Buchertberg Weiss 2011 (varuprov, finns hos handlavin.se för 209 kr) har en fräsch fruktig doft med tropiska frukter, en fetare ton, lite vanilj och en aning krydda. Det är en personlig ekfatsskvallrande sniff som landar riktigt lätt, snyggt, balanserat och inbjudande. I munnen beter det sig något märkligt, första känns det åt det medelfylliga hållet, fetare tropisk frukt, aningen vanlij och honung sedan stramas det upp med syra och krydda. Helheten blir på något sätt både fylligt, stramt och eget på en och samma gång. Eftersmaken är riktigt lång, fruktstram, aningen fet och småkryddig. (88-89p)

Det här är inget jag i vanliga fall skulle köpa, fatlagringen och mixen av alla druvor skulle skrämma bort mig. Jag borde såklart veta bättre, trots att jag först pendlar mellan nja och ja blir jag fullständigt övertygad när temp och tid gör sitt, vilket härligt vin. Välbyggt, personligt, lent och supercharmigt, tack för det.

Rediga skivor ska det vara
Till grottlagrad gruyère och den grymt goda Le Saucisson Sec från Franska Matkomaniet känner jag att inspirationen flödar, orkar till och med ta en liten skvätt till. Ja just, höll på att glömma. Se till att slå upp i rediga kupor och låt vinet smyga upp mot 13-14 grader, är klart bäst så.

Tills nästa gång. Tror att det behövs lite inspiration ikväll också...

lördag 24 november 2012

Cossart Gordon Sercial Colheita 1997. Status, trött pappa..

Tänk att hösten kom tillbaka
Den här veckan har det varit mycket, nästan kaotiskt, så pass att jag missade sista mötet när det begav sig vilket inte hör till vanligheterna. Skönt med en helt oplanerad helg, eller hur var det nu? Den största skillnaden mellan barn och prebarn måste vara att det nu närmast är omöjligt att ta det precis som man själv vill. Är det ingen som ska ha fika, sova, vakna alldeles för tidigt, pyssla, leka med kompisar eller något annat absolut superviktigt som inte kan vänta en sekund, ska allt annat livsnödvändigt in. Äsch på ett igen bara, tomatreduktion innan frukost och två lekbesök på en dag, check.

Ett litet då och då
Cossart Gordon Sercial Colheita 1997 (nr 99224, 279 kr) höll jag också på att glömma, långlivad hal rackare som pga av sin lite undanskymda placering i kylskåpet föll bort ur direkt fokus. Men är det något som finns i flaskan är det fokus.

Doften är nästan syrlig, inte alls speciellt sötmättad men med en rund härlig komplex mix av nötter, apelsinskal, bivax och lite läder. Inte ett spår av stickig alkohol utan allt kommer i en balanserad härlig skrud.

Munkänslan är frisk, nästan lite småsyrlig och även här i en härlig balans mellan syra och lättare sötma. För även om detta är den torraste madeiravarianten finns det helt klart sötma med i bilden. Den komplexare mix av nötter, fräschare frukt, pommerans och lite läder lirar med snyggt men det handlar främst om en livfull vätska som formligen banar sin väg ner i svalget. Avslutet markeras med en förnimmelse av beska och eftersmaken är hyfsat lång, fräsch med både frukt, aningen nötighet och lite mognadstoner.

Halv liter men helt innehåll
Oj vilken användbar dryck, förutsatt att man gillar när det är lite småoxiderat förstås, fungerar precis lika bra till tappasplock, en mustig svampsoppa, hårdost eller som aptitretare precis som där är. Men se för allt i världen till att den inte är för kall, då kommer den verkligen inte till sin rätt.

Tills nästa gång. Ett lekbesök avklarat nu laddar jag inför nästa...

måndag 19 november 2012

Zalto la vista, baby. Denna vecka lägger jag i turbon..

Munblåst, is tha shit!
Jag är den första att erkänna en viss besatthet vid glas, förutom dess innehåll förstås, är i grund och botten trogen mina Orrefors difference men finner mig själv allt som oftast svängandes och klämmandes på ett nytt glas så fort chansen yppar sig. Ni kan vara lugn, händer oftast i affärer men har ni en härlig kupa hemma kan jag inget lova. Frun, som för övrigt inte delar min tro att det finns några bättre/snyggare glas än diff serien tittar ängsligt och nedlåtande på mina utsvävningar. Ibland tycker jag mig höra hennes tysta mummlande, -äsch han kommer snart till sans. Och jo, hittills har jag inte hittat några som har fått byta plats med maturekupan som hemmets glas nummer ett, kan säkert ha något att göra med att jag inte "får" byta men det är en helt annan sak

Jag är också den första att inse att det säkerligen finns flertalet som skulle hävda motsatsen, ja att våra kära "skålar" inte är det bästa glaset. Men som med så mycket annat är glas en känslofråga, förutom just drickupplevelsen ska det uppfylla flera syften där estetik såklart är avgörande. Så när Peder tycker att jag borde prova Zalto, ett munblåst Österrikiskt glas av högsta kvalité kan jag inte motstå. Maken till extrema glas tror jag att man får leta efter dessutom vinklad i enlighet med jordaxeln, jo jag tackar ja. Vet inte om det bidrar till upplevelsen men den otroligt smala halsen och det, för Burgundy kupan, abnormt stora huvudet gör att det nästan känns som att glaset är elastiskt när man snurrar runt vinet. För att inte tala om kontakten när man tar en sipp, tunt är bara förnamnet. Tänker inte försöka mig på någon direkt smakjämförelse men form och hantverk ihop bidrar verkligen till en upplevelse som borde upplevas. Efter att ha snurrat glasen några gånger är jag fast, trodde aldrig att diff serien skulle kännas "klumpig" men det här är i en klass för sig, nu gäller det bara att övertala frun om detsamma. Glasen och mer info hittar du här.
Schysta former
Tills nästa gång. Vinprovning och köttpåfyllning, för att inte tala om hur farligt bowling är...

Pst. Aningen svårt att få samma schwung i snurren som i en rundare kupa.

Psst. Aningen nervöst att diska, nog för att det pallar maskindisk men där går gränsen.